Kanske är det så man borde presentera sig? För nog är det så. Jag har ju slutat med nikotin för sju år sedan och med kolhydrater för snart tre år sedan, och likheterna är slående. Känslan av att mista en kär vän och av att berövas ett glädjeämne i livet. Abstinensen. Tanken "om ingen ser, har det aldrig hänt". Det rent fysiska suget som är så svårt att hantera. För mig är kolhydrater ett gift, fullt jämförbart med nikotin.
Resan mot ett nikotinfritt liv har varit snårig. Jag har slutat och sedan trott mig kunna röka bara ibland - pöh! Det tog många slutningar innan jag insåg faktum: allt eller inget.
Låt matglädjen blomstra!Resan mot ett sockerfritt liv är också snårig. Inte minst av artighetsskäl. Hur lämnar man landgången på en begravning till exempel? Jag har funderat på hur man ska säga. "Jag är allergisk mot kolhydrater", kanske. Eller "Jag mår så dåligt av vitt bröd"? "Jag är tillfrisknande sockermissbrukare"? För när jag säger: "Jag äter LCHF", så får jag ofta svaret: "Jamen NÅN gång måste man ju unna sig". Problemet är ju bara att det verkligen inte är att unna sig! Uppblåst mage, huvudvärk, trötthet, viktuppgång och två dagars abstinens - är det nåt att sträva efter?! Aldrig säger man till en gammal rökare att unna sig ibland...
Jag har fått reaktioner på min vårutmaning. En vän oroar sig för unga flickor och bantning och vilka signaler min utmaning sänder. För mig är LCHF och viktnedgång en ren hälsofråga. Fetma är farligt för kroppen och handikappande för den enskilde. Jag har fått tre barn strax innan 40 och vill orka vara aktiv med dem under många, många år än. Att motivera sig med en utmaning och ett kortsiktig belöning (en snajsig bikini) är ett sätt att nå det långsiktiga målet - ett hälsosamt liv och en kropp att röra sig i.
Det gäller att vara på alerten :)Jag har bantat hela mitt liv. Det är värdelöst. Jag går ner och sedan upp allt och lite till. Jag har varit hungrig, kämpat emot min egen kropp och gått förlorade ur striden. Nu äter jag mig mätt, mår bra och går ner i vikt på köpet.
När jag var liten rökte de vuxna inomhus och i bilen. Nu är det alldeles otänkbart. Låt oss hoppas att det går likadant med kolhydraterna!
8 kommentarer:
Så sant Anneli fortsätt kämpa
det är ETT Gift och ett BEROENDE
Jag håller med dej Anneli. När man säger att man äter LCHF så reagerar folk oftast negativt. Om det sen har med deras eget dåliga samvete för att de sitter med en full tallrik med vitt ris framför sej eller okunskap är en annan sak.
Jag hejjar på dej och försöker själv hålla mej till kolhydratfrikost. Får återfall då och då precis som du skriver, skönt att höra att jag inte är ensam.
Tack för din fina blogg och att du delar med dej av ditt liv. <3
/Maria
Tack Lua, tycker som Du, är som Du! Det var ngn som sa att det värsta med att vara före detta rökare, sockermissbrukare osv är att man alltid vet hur gott kolhydrater smakar, hur skönt det är med en cigg eller ett glas...tur att LCHF tar bort abstinensen rätt fort men hjärnan glömmer aldrig smaken av nybakt bröd tyvärr:(
Handplockat: ja, du vet ju! LCHF is da shit <3
Maria: tack för din kommentar! Det är så roligt om man kan inspirera någon. Kram!
Kairi: så är det ju! Men även sådana minnen bleknar med tiden. Nu för tiden får jag anstränga mig för att minnas hur en cigg smakade. Det är hoppfullt :)
Jag funderar.. och inser att jag faktiskt slutat förklara mig när jag artigt tackar nej.
Varför jag inte äter en viss sak, är det verkligen andras ensak..?
*funderar vidare*
Först, tummen upp för din fina blogg! Och tack för all inspiration både här o det du delade med dig av på familjecentralen!!!
Nu har jag en fundering; Hur gör du med barnen när du käkar LCHF? Äter dom samma el gör du annan mat till dom? Tänker om man gör nåt med en hel del grädde o smör o så serverar man kolhydrater t barnen så blir det ju väldans onyttigt!? Å så kanske de slinker ner nån kaka ibland...
Linda B: tack för så fina ord! Jag blir då alldeles varm om hjärtat. Jag har svarat på din intressanta fråga i ett eget blogginlägg. Kram på dig!
Skicka en kommentar